Egentligen så är det mest bara konstigt att skriva om att det har gått 2 år sedan Helena dog. Saknaden, känslan av orättvisa, att hon inte fick chansen att träffa sitt (biologiska) barnbarn. Tyvärr så är livet skört, ovisst och i mångt oförklarligt. Istället för att gräva ner mig i alla jobbiga saker med död, saknad och ofrivillig ensamhet, så ska jag försöka att vända på det. - Om inte annat, så för min egen skull.
Sedan Helena dog 13 september 2022, så har jag
- träffat vänner (mer än 30 gånger) på luncher, middagar och fikastunder, både hemma hos mig och fjärran från mitt ide.
- fått ett jobb på 50%, som jag både orkar med och inte minst: - trivs med.
- fått sjukersättning på 50%.
- minskat 17 kg i vikt de senaste 8 månaderna.
- jobbat med huset, både ute och inne, - det ska bli mitt. - ("vårt" hem försvann när Helena dog).
- lyckats spara ihop ett väldigt litet, men naggande gott kapital.
- varit på krogen 3 gånger med vänner.
- köpt en driftsnålare bil.
- haft en valpkull.
Med andra ord så lever jag! Jag måste ju försöka leva mitt bästa liv, - varje dag. - Helena fick inte chansen - men vem f-n är jag om jag inte värdesätter den tid jag har kvar. Som jag tidigare berättat så lovade/hotade Helena med att komma och spöka för mig om jag blev en sur, grinig gubbe. - Hon har inte visat sig en enda gång, för mig. (Däremot för en vän när vi "tvingat" i oss mat och dryck, hos mig. Det har dock varit en gillade tumme upp från Helena, enligt min vän).
Så här vill jag minnas Helena, - glad och busig.
Före cancerns intåg. 12 augusti 2016, Varberg.
(Helena i vit jacka - okänd staty i trädet).
Helena älskade havet. Här i ett blåsigt
Varberg, (7´de vik), 9 augusti - 2016.
.jpg)
Så här såg dödsannonsen ut.
2 år sedan, idag.
---...---...---
Jag skulle bara handla lite lunchmat.
Det gick, "- så där"...
En kyckling på drygt 2 kg, + en pajsugen gubbe = 1 kycklingpaj
med sparris och 1 med paprika och 8 portioner lunch på en och
samma gång. 4 i frysen och 4 ska jag "tvinga" i mig i veckan.
Att åka till jobbet tidigt på måndagar, har sina
plus. Soluppgångarna är ofta grymt fina.
Att jobba på fritids (åk 2) är härligt.
Ibland får man sitt porträtt målat.
Mina halvludna kompisar älskar solen.
Hej. Har följt din blogg och Helenas blogg. Du har haft en tung börda, hjälpte Helena med allt. Jag har en lite motsatt situation, fick bc för 8 år sedan och spridd bc för 6 år sedan, 3 skelettmetastaser som har hållits i schack med CDK4-hämmare.
SvaraRaderaMen oron är allestädes närvarande. Min man är 98 år, sitter nu i rullstol, har bensår, benen är omlindade. Och eksem som inte vill ge sig. HSV och HTJ kommer och hjälper till, men det är så lite hjälp. Har inte själv ork med så mycket, artrosvärken som jag har är det värsta problemet för mig. Min man provade korttidsboendet, men han sa att där blir man bara deprimerad, ingen samvaro.
Ville tala om för dig vilket enastående tålamod du haft och vilken kärlek/omtanke du visat för din fru.
God forts .