Hur ytlig har jag blivit? Vi vet alla att sociala kanaler som facebook å instagram inte riktigt motsvarar verkligheten. Ändå så blir man glad när många av ens "internet-vänner" hojtar: "- Grattis", när man åldras ännu ett år. Nu tror jag det är positivt med att bli lite hyllad på facebook. Att få synas som individ, är något som man faktiskt har lyckats med i de sociala kanalerna. Att det sen ofta är ganska så ytligt eller banalt, spelar inte nån roll. - Att kommunicera med både mer eller mindre kända personer, är bra för dom som är mycket ensamma. För oss svenskar, som ofta är lite återhållsamma med att söka kontakt (utom när vi har ordentligt med sprit i ådrorna), kan nog intressegrupper och vänkretsen i sociala medier, ge mer än vi själva tror. Så TACK! för alla grattis på sociala medier.
Helena är för tillfället trött, men klar i skallen. Inte så konstigt med all morfin som hon måste dra i sig. Just nu kan hon äta ganska så normalt - oftast, iaf. Får hon "maghosta" så är det ofta kört med mat. - Även om jag fixar hennes barnmats-favoriter: Korv med bröd/mos, falukorv i ugn, färskpasta med skink och ostsås/laxröra. Allra helst vill dock Madame H ha ljust, färskt bröd, med gott pålägg. Detta är dock något som inte är så världsbäst för en diabetiker... Hennes revben är nu så sköra att om hon hostar, utan att dämpa hostningen, knäcks/brister ett revben. Det är tyvärr så att ett skadat revben ofta inte hinner läka innan nästa skadas. En oförsiktig kroppsvridning, om hon sträcker sig efter något, eller någon annan oförsiktig rörelse, gör att det "smäller till". Att hon sen är en "kan själv-individ" gör det inte helt smidigt... Dock är hon en av de tappraste personer jag har mött. Hon klagar inte trots att värken är nästintill outhärdlig emellanåt. Jag ser när det är extra jobbigt - då brukar hon ganska så snart säga: "- Jag tar extra medicin nu". På nätterna/dagarna när hon sover så gnäller hon ibland av smärtan i skelettet. Trots detta udda liv med en dödlig sjukdom som är närvarande 24/7, så lever vi här och nu.
Svärmor har varit och är fortfarande sjuk. Hon är en (minst sagt) envis person, som är av den gamla skolan: "- Om man kämpar i det tysta så klarar man sig bra utan sjukvård". Tyvärr så botas inte allt av envishet och uthållighet. Som väl är så har Helenas pappa varit här och hjälpt henne så mycket som möjligt. Jag var med henne hos läkare på vårdcentralen förra veckan, han tvingade in henne på sjukhuset dagen efter, när han såg provsvaren. Nu ligger hon på medicinavdelning och utreds/testas på massor av olika saker. Det är så bra för det är där man ska vara när man är sjuk.
Svärfar har varit byn sedan jul. Vi "tackade av
honom" med en lunch, (torsk i folie), innan han
åter styrde Subarun mot ostkusten.
Min handledare på jobbet, Karin - bjöd på Thimons
räkmacka när jag åldrades ännu ett år. Yummie!
Madame H med morotskaka och kaffe.
Fick en mössa med lyse i på födelsedagen.
Tycker Helena att jag är ett ljushuvud nu?
När frun vill ha en toffelhjälte så får man
tofflor i present på födelsedagen...
Kommande äventyr: Helena ska in på 3-månaderskoll - Redan känns det som, då helgerna fått mig lite ur tidsrytmen. Nästa vecka är det dags för röntgen av hennes sargade kropp. Denna gången är jag inte orolig för 5 sekiner. Vad det egentligen säger, är nog att jag lurat in mig själv i en falsk förhoppning att allt är väl. Det enda som verkligen skrämmer är att hon har haft en ny sorts huvudvärk sista månaden. Då hon haft MS i många år så är skallvärk och sprängade blixtvärk bakom öga, osv inget nytt. Det har även nu förekommit just denna sprängande värk. Det som är nytt är en stark, tryckande skallabäng som är mer mitt uppe i skalpen. Hade hon inte haft den spridda cancern, så hade vi antagligen trott att det var tecken på MS-skov eller "bara" en tillfällig skallvärk. När hon nu har spridd cancer med kraftig metastasspridning i kroppen så rusar givetvis tanken iväg. - Är det metastaser som har hittat upp i skallen? Detta är en av Helenas värsta fasor. - Att inte kunna tänka och styra själv, om hjärnan blir angripen. Nu kommer inte CT-scanningen att ens fota skallen. Man gör inte heller någon MR-röntgen denna gång. Tyvärr så är ju vi båda 2 (främst Helena), sådana att vi söker på wikipedia och liknande sidor, när vi misstänker progress i sjukdomen. Ganska så snabbt hittar man där: att spridd bröstcancer ofta sprider sina metastaster till skelett --> lungor --> lever --> andra inre organ --> samt hjärnan... Skelett, lever och i lungorna har vi redan fått bekräftat, (lungorna är än bekräftat väldigt liten spridning). Så att bli lite orolig över skallvärk kanske inte är så fjolligt, när man har fakta i ryggen.
Jag har fått en operationstid på en privat urologklinik i Nässjö. Jag våndas dock mäktigt över detta. I september 2019 skar man på den dåvarande privata kliniken i Nässjö, sönder mig ganska så ordentligt. Att man nu har bytt namn borgar ju inte för kvalité. Frågan är hur länge jag får vänta om jag begär att få komma till "vanlig" urologläkare istället. Jag vet att man på Ryhovs sjukhus i Jönköping har kö på urologen. Frågan är om man efter en totalt misslyckad operation, som jag lider av dagligen, ska gå tillbaka till samma ställe och vara hoppfull?
På arbetsträningen har vi byggt om ganska så markant under julledigheten. Det är hantverkare som utför jobbet och vi "bokmalar" fixar med böcker och strukturerar upp så vi och kunderna lätt ska kunna hitta böckerna. Vi är nu nästan klara med den sista delen av själva flytten. Skoj att få vara delaktig i ett stort projekt och vara "hands-on". Vi har nu öppet för kunder igen även om vi har mer faktaböcker att plocka upp och sortera.
Vår gamla övervåning där vi hade faktaböcker, ska bli lägenhet.
Vi har tömt vår gamla barn- och ungdomsavdelning samt
flyttat ner den i källaren. Många böcker blir det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar