Imorgon (14/10) är det 2 år sedan Helena begravdes. Just sådana datum är jobbiga. Storhelger och datum som rör död, diagnos (från tidigare), osv - går inte att undvika. Det enda sättet att gå vidare, - är att ta tag i ett hinder i taget. Inte många ryttare driver sina hästar att ta alla hinder i ett upphopp... - Man får bättre resultat om man tar ett hinder åt gången. Sen kan man givetvis fråga sig varför det ska vara så många hinder.
Jag har varit ganska så känslig för förkylningar efter att jag åkte på covid för en månad sedan. Nu har jag vandrat runt med hosta, snuva och en riktig mansförkylning i 9 dagar igen. Sover max 4 timmar per natt. Vaknar och täpper igen både hals och näsa. Utan fria luftvägar, blir jag lite grinig och gnällig.
Jag har nu klarat av att minska 19 kilo, sedan nyår. Så trots förkylning och hosta, har vikten fortsatt åt rätt håll. Vissa dagar funkar det att gå som vanligt, medan andra dagar får mig att tala väldigt tyst om antal steg... Nu är det "bara" upploppet kvar på min "hälsoresa". Målet är ju att klara av ytterligare 3 kilo till nyår.
I fredags fick jag hjälpa en nyopererad kvinna, som normalt klarar allt själv. Hon hjälper dessutom alltid alla andra, jämt! Hon fick kämpa för att ta emot lite hjälp, men gjorde det med bravur. Så att jag äntligen fick äran att hjälpa henne lite - är härligt. Lite positiv "pay-back". Härligt att få vända riktning och ge henne lite tillbaka, istället för att ta emot.
I lördags blev det en ljuvlig lunch på "Beirut street" i Nässjö, med Maria. Vi åt Libanesisk meze med grillspett och diverse tillbehör. En 9.5 poängare på smakskalan. Förlåt Maria. - Jag satt nästan och somnade, - det berodde inte på sällskapet, utan på min frånvarande nattsömn. Trevligt sällskap och riktigt trevlig mat = bra lördagslunch.
Vad vill jag nu ha sagt med denna blogg? Jo, för några år sedan stod mitt liv på "stand-by" eller tomgång, och jag försökte givetvis hjälpa Helena med det jag kunde. Att få i henne medicin, mat, vårdbesök, tvätt, övrig markservice i hemmet, osv - tog nästan all min tid. Det var dock alltid självskrivet att göra allt jag kunde för att hjälpa henne, på ett så bra sätt jag kunde. Idag är mitt liv istället inriktat på mitt jobb, bostad, vänner och min hälsa. Det är för mig viktigt att försöka leva mitt liv. Är det lätt att starta upp det som varit parkerat i träda under några år? - Nope! - Det är små försiktiga steg i riktning framåt, som gäller. Men jag sätter ett ben framför det andra och upprepar det sen, tills varje dag är slut.
